Skillnaden

I mitt förra samboskap kunde jag längta ihjäl mig efter att min sambo skulle åka på jobbresor så att jag slapp honom. Jag längtade efter det där andrummet. Jag planerade kvällslånga skumbad med glossiga magazin och sushifrossa eftersom han inte gillade sushi.

I mitt nuvarande särboskap är det ganska mycket tvärt om. Jag lever i andrummet och tänker att det var lite skönt att jag just idag inte längtar efter honom mer än att jag kan låta bli att knacka på dörren bredvid. För normen med honom är att längta efter närheten, vilket är så väldigt mycket mer tilltalande än att längta bort från den.

Morgonprat

Vi var uppe sent igår bägge två, på varsitt håll. Bland frukostbestyren lagom till lunch ringer han mig, och jag går över till hans lägenhet i pyjamas. Han är nyduschad och luktar underbart. Vi kryper ner i hans säng och blir kvar där i ett par timmar. Vi pratar och pussas och fånler och gullar och älskar till sist. (jag vet, vi är äckliga). Efteråt gör vi upp regler för vad vi tycker  vore otrohet; om vi har sex med andra skall vi alltid använda skydd. Det är han som tar upp det under en flyende rubrik som heter 'nu när vi har ett förhållande'. Den följs av en lika flyende 'skall vi åka bort tillsammans på semester?'. Och ett 'du får inte bli kär i mig'. Jag är kär i dig säger jag, de allra felsta dagar numera, och det är inget att oroa sig för. För ibland vill jag knappt se dig på flera dagar. Det här är vi, jag vill ha det så här. Så gullar vi lite  till.

Sen står vi i duschen alldeles för länge medan vattnet hittar nya vägar mellan våra kroppar. Vi busar med att spola kallvattten på varandra eller kasta tvållödder. Och där bland aprikosdoftande skum säger han att han tagit betalt för sex, två gånger, 2 000 dollar. Fast det var flera år sen. Jag säger att igår fick jag tantramassage. Jaha. Det var det liksom. Vad brukar vanliga par prata om undrar jag sen?

I am going cupcake

PIC

Om ni tycker att jag blivit 30 resor tråkigare så är ni förmodligen helt rätt ute; jag och Puffen håller på att bli som ett gammalt strävsamt par. Rent av lite förälskade. Vi får inte nog av att lukta varandra i nacken, pussas och kramas och ligga och hålla om varandra. Det är på gränsen till patetiskt. Vi går omkring och fånler. Vi är cupcake sliskiga.

Ljuga bättre än att väcka misstanke?

I måndags var jag ute i krogsvängen. I tisdags sprang jag på en av killarna jag mött kvällen innan på hemköp, i sällskap av sin fru. Jag hälsade, presenterade mig, och kom sen på att det kanske verkade bisarrt för frun att hennes man hade kvinnliga bekanta hon aldrig hört om så jag förtydligade; Vi hängde på samma krog i måndags.

Idag fick jag höra att den kommentaren tydligen vänt upp och ner på hela deras tillvaro. Men vad hade hon trott, att han satt själv på krogen. Är det bara jag som tycker att det är naturligt att man umgås och pratar, särskilt på en kvarterskrog där man springer på varandra lite om och om igen.

Det jag undrar över nu är vad han själv hade tänkt säga att jag var för en.  Hade han tänkt ljuga ihop att vi setts någon annan stans? Är inte det värre än att bekänna att vi kallpratat lite över bardisken?

Krognapp

Jag borde förmodligen få handledning i att ragga på krogen. Jag vet ju att andra lyckas, men jag funkar inte helt i den miljön. För det första är jag oftast så uppslupen av att ha roligt med mina vänner att jag glömmer att spana, eller om jag kommer ihåg det tänker att jag hellre lägger min energi på de jag tycker om än de jag inte känner. I vilket fall, igår fångades min uppmärksamhet av en någon. Ett par timmar pratade vi nog. Tills konversationen landade platt. Först när han började orera om att han tjänade så bra, jösses vilken turn off (varför?) - och vidare när han helt enkelt var envis med omogna åsikter. Då tackade jag för mig och gick hem.

Och där jag gick genom stan en ljummen sommarnatt på klapprande klackar tänkte jag att sina älskare måste man vårda. Det är nämligen långt ifrån självklart att man lyckas hitta nya som håller måttet.

Belive in the magic

Jag rensar min bokhhylla. Jag hittar en bok som heter The normal Chaos of Love. Det var på den där hyllan med litteratur jag  har kvar sen universitetet. De där böckerna jag inte bläddrat sen i dess och som förmodligen bara står kvar för att visa omvärlden att jag minsann läst tunga saker. Alla de där böckerna, som kostat en student en förmögenhet, de åkte i soporna.

Men det var inte om den utdragna Feng Shui attacken som drabbat mig som  jag tänkt skriva om  egentligen, utan om det faktum att jag läste en del om kärlek. Jag skrev en uppsats, om kärlek i enlighet med sociologiska teorier. Jag minns en diskussion med min handledare.

Han hävdade att det jag pratade om inte alls var kärlek. Kärlek var inte kärlek om man inte föll huvudlöst och frångick alla de där reglerna och krav man har. Jag hävdade att jag inte skulle kunna leva med någon som inte delade mina värderingar, som inte var trevlig mot min familj och en rad andra saker. Han sa att jag inte pratade om kärlek.

Så här i efterhand undrar jag om det är därför jag väljer att leva ensam; för att jag tänker för mycket. För att jag inte förmår att vara tillräckligt naiv. Somewhat I don't belive in the magic.

Love finds mysterious ways

Jag träffade en väninna. Hon hade lämnat sin man efter tio års äktenskap, för en kvinna. En kvinna hon förälskat sig i när hennes man slutligen lyckats övertala henne till en trekant.

Så kan det gå.

Loving my neighbour

Jag vaknar på morgonen och stryker längst hans ryggrad med ett finger. Jag viskar: Jag måste lämna dig. Han vaknar av min viskning, grymtar och vänder sig om. Han lägger en stark arm om mig och drar mig till sig. Han hand greppar efter min; Varför det?

- Jag har hittat en annan.

- Men älskling, vad roligt!

- Roligt att slippa vara ensam om att tillfredsställa mig?

- Ja!

Han pussar mig i nacken och vänder sig om. Nu kryper jag efter honom, vill hålla om honom lite till innan jag lämnar honom ensam i sängen, klär på mig och går in i lägenheten bredvid. Min lägenhet. Och jag ler för mig själv och tänker att det är underbart att sova med Puffy. Underbart med det där fåninga pratet vi har om morgonen. Vanligen vägrar han låta mig gå när jag säger att jag måste lämna honom för att gå till jobbet. Antingen säger han att mitt jobb är att ta hand om honom, eller så säger han bara nej. Men även när vi skämtar och fånar oss så finns inte svartsjuka.

Vi låg halvnakna i soffan igår kväll och pratade om oss, intrasslade i varandra. Jag älskar det.

Grannprat

Jag och Puffy pratade om den nya grannen. Jag sa att han nog var latino. Puffy tror att han är libanes. Nu har jag tittat närmare på honom; fransman. Möjligtvis portugis (för han påminner om Luis jag träffade en gång som var portugis). Om jag bara kunde lista ut vilken våning han bor på så kunde efternamnet ha hintat. Fast jag kan sätta en tå på att han inte är libanes. Eller så finns det fler nya grannar - jag skall göra en inventering.

Jag och Puffy pratade inte om monsieur fransmannens gorgeousness. Men herregud, det måste varit uppenbart även för en karl.

Dagens

Dagens mod: Jag har mailat Wify och berättat att jag kommer att polisanmäla henne om trakasserierna inte slutar. Det känns som en lättnad. Puh.

Dagens leende: Ny granne har flyttat in. Okej att han skarvade in lite på min tvättid, vilket är en dödssynd - men - han var oh-my-god-så-snygg. Och fastän jag var sunkig i regnet så log han sådär så att det hade kunnat tolkas som en flirt. Jag skall förmodligen aldrig flytta härifrån.

Dagens substitut: Eftersom mitt sexliv bleknat med hästlängder har jag i stället ägnat mig ihärdigt åt inredning. Ikväll skall det laseras hyllor. Jo, ni läste rätt. Inte riktigt lika spännande som sex. That I know.

(Pic: LeLove)