Loving my neighbour

Jag vaknar på morgonen och stryker längst hans ryggrad med ett finger. Jag viskar: Jag måste lämna dig. Han vaknar av min viskning, grymtar och vänder sig om. Han lägger en stark arm om mig och drar mig till sig. Han hand greppar efter min; Varför det?

- Jag har hittat en annan.

- Men älskling, vad roligt!

- Roligt att slippa vara ensam om att tillfredsställa mig?

- Ja!

Han pussar mig i nacken och vänder sig om. Nu kryper jag efter honom, vill hålla om honom lite till innan jag lämnar honom ensam i sängen, klär på mig och går in i lägenheten bredvid. Min lägenhet. Och jag ler för mig själv och tänker att det är underbart att sova med Puffy. Underbart med det där fåninga pratet vi har om morgonen. Vanligen vägrar han låta mig gå när jag säger att jag måste lämna honom för att gå till jobbet. Antingen säger han att mitt jobb är att ta hand om honom, eller så säger han bara nej. Men även när vi skämtar och fånar oss så finns inte svartsjuka.

Vi låg halvnakna i soffan igår kväll och pratade om oss, intrasslade i varandra. Jag älskar det.