I am going cupcake

PIC

Om ni tycker att jag blivit 30 resor tråkigare så är ni förmodligen helt rätt ute; jag och Puffen håller på att bli som ett gammalt strävsamt par. Rent av lite förälskade. Vi får inte nog av att lukta varandra i nacken, pussas och kramas och ligga och hålla om varandra. Det är på gränsen till patetiskt. Vi går omkring och fånler. Vi är cupcake sliskiga.

Ljuga bättre än att väcka misstanke?

I måndags var jag ute i krogsvängen. I tisdags sprang jag på en av killarna jag mött kvällen innan på hemköp, i sällskap av sin fru. Jag hälsade, presenterade mig, och kom sen på att det kanske verkade bisarrt för frun att hennes man hade kvinnliga bekanta hon aldrig hört om så jag förtydligade; Vi hängde på samma krog i måndags.

Idag fick jag höra att den kommentaren tydligen vänt upp och ner på hela deras tillvaro. Men vad hade hon trott, att han satt själv på krogen. Är det bara jag som tycker att det är naturligt att man umgås och pratar, särskilt på en kvarterskrog där man springer på varandra lite om och om igen.

Det jag undrar över nu är vad han själv hade tänkt säga att jag var för en.  Hade han tänkt ljuga ihop att vi setts någon annan stans? Är inte det värre än att bekänna att vi kallpratat lite över bardisken?

Krognapp

Jag borde förmodligen få handledning i att ragga på krogen. Jag vet ju att andra lyckas, men jag funkar inte helt i den miljön. För det första är jag oftast så uppslupen av att ha roligt med mina vänner att jag glömmer att spana, eller om jag kommer ihåg det tänker att jag hellre lägger min energi på de jag tycker om än de jag inte känner. I vilket fall, igår fångades min uppmärksamhet av en någon. Ett par timmar pratade vi nog. Tills konversationen landade platt. Först när han började orera om att han tjänade så bra, jösses vilken turn off (varför?) - och vidare när han helt enkelt var envis med omogna åsikter. Då tackade jag för mig och gick hem.

Och där jag gick genom stan en ljummen sommarnatt på klapprande klackar tänkte jag att sina älskare måste man vårda. Det är nämligen långt ifrån självklart att man lyckas hitta nya som håller måttet.

Belive in the magic

Jag rensar min bokhhylla. Jag hittar en bok som heter The normal Chaos of Love. Det var på den där hyllan med litteratur jag  har kvar sen universitetet. De där böckerna jag inte bläddrat sen i dess och som förmodligen bara står kvar för att visa omvärlden att jag minsann läst tunga saker. Alla de där böckerna, som kostat en student en förmögenhet, de åkte i soporna.

Men det var inte om den utdragna Feng Shui attacken som drabbat mig som  jag tänkt skriva om  egentligen, utan om det faktum att jag läste en del om kärlek. Jag skrev en uppsats, om kärlek i enlighet med sociologiska teorier. Jag minns en diskussion med min handledare.

Han hävdade att det jag pratade om inte alls var kärlek. Kärlek var inte kärlek om man inte föll huvudlöst och frångick alla de där reglerna och krav man har. Jag hävdade att jag inte skulle kunna leva med någon som inte delade mina värderingar, som inte var trevlig mot min familj och en rad andra saker. Han sa att jag inte pratade om kärlek.

Så här i efterhand undrar jag om det är därför jag väljer att leva ensam; för att jag tänker för mycket. För att jag inte förmår att vara tillräckligt naiv. Somewhat I don't belive in the magic.

Love finds mysterious ways

Jag träffade en väninna. Hon hade lämnat sin man efter tio års äktenskap, för en kvinna. En kvinna hon förälskat sig i när hennes man slutligen lyckats övertala henne till en trekant.

Så kan det gå.

Loving my neighbour

Jag vaknar på morgonen och stryker längst hans ryggrad med ett finger. Jag viskar: Jag måste lämna dig. Han vaknar av min viskning, grymtar och vänder sig om. Han lägger en stark arm om mig och drar mig till sig. Han hand greppar efter min; Varför det?

- Jag har hittat en annan.

- Men älskling, vad roligt!

- Roligt att slippa vara ensam om att tillfredsställa mig?

- Ja!

Han pussar mig i nacken och vänder sig om. Nu kryper jag efter honom, vill hålla om honom lite till innan jag lämnar honom ensam i sängen, klär på mig och går in i lägenheten bredvid. Min lägenhet. Och jag ler för mig själv och tänker att det är underbart att sova med Puffy. Underbart med det där fåninga pratet vi har om morgonen. Vanligen vägrar han låta mig gå när jag säger att jag måste lämna honom för att gå till jobbet. Antingen säger han att mitt jobb är att ta hand om honom, eller så säger han bara nej. Men även när vi skämtar och fånar oss så finns inte svartsjuka.

Vi låg halvnakna i soffan igår kväll och pratade om oss, intrasslade i varandra. Jag älskar det.

Grannprat

Jag och Puffy pratade om den nya grannen. Jag sa att han nog var latino. Puffy tror att han är libanes. Nu har jag tittat närmare på honom; fransman. Möjligtvis portugis (för han påminner om Luis jag träffade en gång som var portugis). Om jag bara kunde lista ut vilken våning han bor på så kunde efternamnet ha hintat. Fast jag kan sätta en tå på att han inte är libanes. Eller så finns det fler nya grannar - jag skall göra en inventering.

Jag och Puffy pratade inte om monsieur fransmannens gorgeousness. Men herregud, det måste varit uppenbart även för en karl.

Dagens

Dagens mod: Jag har mailat Wify och berättat att jag kommer att polisanmäla henne om trakasserierna inte slutar. Det känns som en lättnad. Puh.

Dagens leende: Ny granne har flyttat in. Okej att han skarvade in lite på min tvättid, vilket är en dödssynd - men - han var oh-my-god-så-snygg. Och fastän jag var sunkig i regnet så log han sådär så att det hade kunnat tolkas som en flirt. Jag skall förmodligen aldrig flytta härifrån.

Dagens substitut: Eftersom mitt sexliv bleknat med hästlängder har jag i stället ägnat mig ihärdigt åt inredning. Ikväll skall det laseras hyllor. Jo, ni läste rätt. Inte riktigt lika spännande som sex. That I know.

(Pic: LeLove)

Vardagligheter

Jag måste hylla Puffy. Genom min wify-skräck har vi kommit varandra närmre, och ibland är vi rent av som ett alldeles vanligt par. Vi sitter hand i hand på uterserveringen nedanför där han väntar på mig efter jobbet ibland och han säger till alla att jag är världens bästa tjej, omöjlig att bråka med. Han fixar mat och vi ligger i hans soffa och tittar på TV. En dokumentär om delfiner. Vi googlar reda på var de där delfinerna finns. Och under natten kryper han efter mig. Varje gång jag ändrar ställning hittar han ett sätt att hålla om mig där vi passar perfekt i varandra.

Så säger vi att så här skulle vi kunna ha det för evigt. Fast egentligen vet  man inte sånt, jag vet ju inte ens vem jag är i morgon. Jag kanske kommer på en ny briljant insikt då som helt får mig på ett annat spår. Jag är sån. Självinsikt  är fantastiskt, men dock en färskvara.

Scary Wify

Frun. Wify som jag börjat kalla henne. Jag har inte svarat på allt elakt hon säger, för jag vill inte sjunka till hennes nivå. Jag lägger på när hon ringer (ärligt talat, det var sådär roligt på en middag igår när jag intet ont anandes svarar i telefon och det hörs ett 'jävla luder' bröla över hela matsalen). Idag fick jag en bild på hennes mans stånd messat till mig. Jaha liksom.

Jag har uppfört mig exemplariskt. Faktiskt. Gentemot henne. Men inte gentemot mig själv. För hon har makt över mig eftersom jag tänker på henne alldeles för mycket. Det första jag gör när jag vaknar är att kolla om hon skickat några mail. Man kan inte låta en sån männsika styra över ens liv.

Jag kommer inte på en titel till min blogg. Jag gillade den gamla.

Update & fluff

Ni har inte missat mycket. Det har inte hänt så mycket. Jag liksom sluter mig lite grann. Jag vill bara omges av snälla goda människor som tycker om mig. Jag cocoonar i bomull och fluff och förbrukar fler Ben&Jerry paket än någon borde, någonstans där jag är osårbar.

Jag har besökt min mamma. Hon säger att jag ser trött ut i ögonen. Jag skyller på jobbet. Jag kan ju knappast berätta för henne att jag inte vågar öppna min ytterdörr utan att jag kunnat konstatera att min före detta älskares, Mr Lovely, hustru står utanför beredd att hugga mig med yxa. Jag har gått långa promenader i regnet. Jag har sett glada tjejiga filmer. Biobesök. Chailatte. Jag har riktat min ork mot mitt hem; köpt hem inredningstidningar, rivit ner en hylla, målat om och laserat. Jag vill vara med mig själv. I mig själv. Och jag har vilat i hans famn; Puffy. Och det är dit jag längtar varje dag. Puffy som aldrig skulle låta något ont hända mig. Puffy som tar mig ut för att äta och kan hålla om mig en hel middag, och sen en hel natt.

Nunna?

Min förra blogg hade ett tema; sex. I den jobbiga fas som varit, med ständiga hotfulla trakasserier som gjort mig trött har jag faktiskt tänkt att jag aldrig mer skall ha sex. Fast jag tror inte på det själv. Givetvis. Jag vet bara inte om jag möjligen är på väg in i en ny fas av mitt liv. För det är ju ofta så, att just som man landar i något och tänker att det här är jag, det här står jag för, då kastas allt omkull och motsatsen fungerar minst lika bra. Det är tur att det är resan som är målet - för  jag kommer aldrig fram.

I've missed you too

Jag tvingades stänga ner min förra blogg som hastigast. Den hade samma namn som en mailadress jag hade. En mailadress som min älskares fru hade. Det var bara en tidsfråga innan hon hittade bloggen. Jag ville inte det. Det hade varit att hänga ut både honom och mig själv för mycket. Det hade varit att såra henne mer än nödvändigt.

Baksidan av det hela är att jag är rädd för henne; min före detta älskares fru. Hon är gränslös. Det är inte det att jag inte förstår att hon riktar sin ilska mot mig. Även om det är sin man hon borde rikta den mot, så är det mänskligt att hon riktar den mot mig. Jag var förstående, ungefär de tjugo första jävla hororna. Nu har det gått alldeles för långt i trakasserierna och hon har brutit mot lagen på hela fyra punkter. Jag samlar bevis för en polisanmälan; inte för att det är vad jag vill göra, utan för att det är vad jag måste göra. 

Oh, well, Ni kommer att få veta allt. I vanlig ordning. För jag har saknat Er!