Vardagligheter

Jag måste hylla Puffy. Genom min wify-skräck har vi kommit varandra närmre, och ibland är vi rent av som ett alldeles vanligt par. Vi sitter hand i hand på uterserveringen nedanför där han väntar på mig efter jobbet ibland och han säger till alla att jag är världens bästa tjej, omöjlig att bråka med. Han fixar mat och vi ligger i hans soffa och tittar på TV. En dokumentär om delfiner. Vi googlar reda på var de där delfinerna finns. Och under natten kryper han efter mig. Varje gång jag ändrar ställning hittar han ett sätt att hålla om mig där vi passar perfekt i varandra.

Så säger vi att så här skulle vi kunna ha det för evigt. Fast egentligen vet  man inte sånt, jag vet ju inte ens vem jag är i morgon. Jag kanske kommer på en ny briljant insikt då som helt får mig på ett annat spår. Jag är sån. Självinsikt  är fantastiskt, men dock en färskvara.